Hur gammal är livet på jorden

Vi har medlemmar som tror på en ung jord, och vi har de som tror på en gammal. Det som förenar oss är tron att jorden och universum är skapade med design och syfte och inte utvecklade genom slump och tid. Undertecknads personliga uppfattning är att jorden är ung, i storleksordningen tiotusen år. Livet fanns på jorden nästan från starten. Det äldsta liv som forskarna har funnit spår av på jorden är 3,6 miljarder år gammalt. Vid den tidpunkten var jorden ca en miljard år gammal. Forskarna vet inte hur livet uppstod. Några forskare menar att frön till liv har kommit till jorden från kometer som har träffat jorden. Jordens och livets historia har vävts samman under miljarder år av utveckling. Inom forskningstemat 'Den föränderliga jorden' undersöker museets forskare utvecklingen av jordskorpan, haven och atmosfären, men också hur förändrade geologiska förhållanden har styrt livets utveckling på vår planet och hur jordens utveckling i sin tur påverkats av biologiska faktorer. Hur gammal är jorden? ”Min personliga uppfattning är att jorden är ung, i storleksordningen tiotusen år. Jag läser alltså Bibeln rätt bokstavligt här. Jag tror också att denna låga ålder inte behöver göra våld på förutsättningslös och förnuftig vetenskap. Hur gammal är jorden, hur skapades den och vad var den första livsformen på jorden? Det finns många frågor som vi vill ha svar på. Illustrerad Vetenskap ger dig fakta om jorden och gör dig klokare på vår unika och fascinerande planet. Några säkra bevis för hur gammal jorden är finns inte, ej heller för hur gammalt livet på jorden är. Att saker och ting som ligger i jorden SER gamla ut kan bero på t.ex syndaflodens vattenmassors enorma tryck, som allting under det flera kilometer tjocka lagret av vatten utsattes för. • Vad vet du om det tidigaste livet på jorden? Den geologiska tidsskalan (01:22 – 02:56) • Hur gammal är jorden? • Vilka tidsenheter brukar forskarna använda? Livets utveckling Livet genom tiderna Prekambrium (02:57 – 05:51) • Vad är Prekambrium? • Hur många procent av jordens historia ingår i Prekambrium?

Kristendom – den mest missförstådda religionen

2020.08.11 10:31 attfinnasanningen Kristendom – den mest missförstådda religionen

Har inte varit kristen i hela mitt liv utan det är ett intresse som har kommit under de senaste åren i mitt liv. Hade tills jag blev 40 år en väldigt negativ syn på kristna och kristna, något som jag har helt ändrat min inställning till. Efter att jag blivit intresserad av religion till en början mer de hedniska och senare även av kristendomen så har jag också insett hur lite vi förstår oss på religion framför allt kristendom. Många idag har en väldigt dålig kunskap om vad olika religioner och även äldre mytologier står för. Något som jag skulle vilja hävda, har idag förvandlats till ett hot emot vårt sätt att leva, vår frihet, vår demokrati, vår ekonomiska ställning, yttrandefrihet. För den gör att folk blir lätt förledda och skulle vilja kalla de för indoktrinerade när de tror på de lögner som dagens media och skolor och andra förmedlar. Det som man propagerar idag är new age, och allt annat icke kristet och man får folk att tro att de gör rätt och är goda. Men sanningen är att detta är mycket synisk agenda. Som istället kommer att leda till ett enormt lidande, ett lidande som vi idag börjar se tecken på.
Faktiskt så är det så att kristendom är den religion som är mest missförstådd och förföljd runt om i världen. Kristendomen är missförstod både av många troende och även av icke troende oavsett om de är av en annan religion eller ateister. Kristna möter en ökande förföljelse runt om i världen, även i de kristna länderna. Idag så förföljs de kristna utan att medier och politiker bryr sig så mycket utan detta är en förföljelse.
Många ser religion som något vidskepliga, okunniga och naiva läser om, en uppfattning som är så otroligt fel. Sanningen så är det att oavsett om man är troende eller icke troende så följer man en religion utan att veta om det.
Sedan hänger man upp sig på och tror att man naivt följer en bok som är två tusen år gammal, tror man det så visar man att man inte förstår vad bibeln handlar om. Utan det handlar om DIG och ditt väl, något som få förstår att bibeln handlar om att skydda OSS från de som orsakar allt lidande i denna värld. De tär inte gud som orsakar lidandet utan det är vi och de som följer satan som orsakar det. Lever vi utan en gud så kommer satan att ta över med allt lidande denne varelse kan skapa. Vänder vi oss ifrån gud så kommer gud att lämna oss också. Men det är något som vi kan vända på, genom att återvända till gud. Sanningen är att vi inte kommer att klara oss utan gud och vi kommer få ett bra liv. Ett exempel se hur vi i den kristna världen har det, sedan titta på den islamska som har diktaturer och auktoritärt samhälle.
Det jag har under senare åren insett är att kristendomen egentligen är annorlunda än den som ofta kyrkor praktiserar. Som kristen så behöver man inte vara med i en kyrka utan man kan om man faktiskt praktisera sin tro själv om man inte hittar en kyrka som praktiserar den riktiga kristendom och det händer ofta i de större kyrkorna. Inte heller som många frikyrkor som har faktiskt kört fel ett exempel är om någon blir sjuk i cancer eller någon annan sjukdom så ska man inte söka sjukvård och låta som man tror gud bestämma! Detta är helt fel och faktiskt väldigt antikristet. Eller hålla en undan ifrån nära och kära som en del frikyrkor och kulter gör.
Idag har svenskakyrkan har abdikerat från sitt ansvar att skydda svenska folket mot dessa ondskan som finns samt vägleda folk till sanningen och inte se det som ett vanligt jobb. Det känns jobbigt att se hur folk så lätt luras och låter sig bedras, att så få ifrågasätter saker och ting.
Problemet med kristna och är att de ofta läser bibeln utan att förstå dess budskap, något som jag märkt också inträffa när ateister och även personer som tror på en annan religion läser bibeln. De läser bibeln som vilken annan bok som helst och tror att det är allt. Bibeln har ett djupare budskap som inte är så lätt att förstå och sätta sig in i.
Istället ska man se bibeln tillsammans med församlingen som en vägledning och hjälp som kristen ett stöd och trygghet under gud. För som det står i bibeln så ska kyrkans medlemmar fungera som en kropp där varje medlem har en uppgift, så att alla känner sig delaktiga. Församlingens uppgift är att få reda på vad som händer i närheten och i världen av intresse, samt att varna och uppmuntra medlemmar i församlingen- Sedan så ska församlingen också lyssna på de som förstår bibeln och som kan förmedla dess sanna budskap, det som en majoritet inte förstår eller tar till sig eller för den skulle ens söker. Samt framför allt säga vad man ska göra för att få räddning och uppmuntra medlemmar att komma till gud genom att be om förlåtelse för sina synder och dopet. Faktiskt så är alla som lever på denna jord säg 5 minuter ifrån himmelriket om ens det. Det behövs så lite, trotts det är det så få som går hela vägen.
Själv så är jag med i Svenska kyrkan men enbart för att jag hoppas att den ska återgå till att predika kristendom och inte dagens new age kristendom samt att jag vill se kyrkorna bevarade samt att de inte säljs till andra framför allt inte görs om till moskéer. Islam är en i högsta grad en anti kristlig religion som förnekar att Jesus dog på korset. Vilket är att förneka orsaken till Jesus kom till jorden.
Bibeln är inte nyckeln till himlen/paradiset som många tror eller bara säga att man tror på gud. För som kristen så måste man söka och få den heliga anden eller hjälparen som många inklusive jag själv kallar den, i sig och leva med den. Den helige anden är nyckeln till himlen och är den som vägleder, hjälper och varnar dig. Vilket kan jag lova är en enorm trygghet i livet och inget annat är bättre. Samhället blir allt mindre tryggt och allt mer oroande saker inträffar inträffa som jag själv tror att om jag varit ensam utan gud hade haft svårt att orka med.
En sak som är det absolut viktigaste i livet är att ha Jesus i sitt liv. Att man har den heliga anden i sitt liv eller nyckeln till himlen.
Mattheus 7:21 Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
Mattheus 7:22 Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' 23Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'
Mattheus 7:23 Problemet är att folk inte ser eller har kunskap på vad man ska undvika och hur man kan försvara sig mot denna religion. Varför man måste skydda sig och varför den är så skadlig för mänskligheten.
Så mitt råd är att man inte ska följa andra utan söka sanningen och inte låsa in sig och lyssna på vad andra säger utan söka den själv. Sök i bön och be gud om förlåtelse för vi har alla gjort onda saker mot andra. Stöld utan att man tänker på det eller betraktar et som stöld, pratat illa om någon, sårat någon. Men framför allt inte haft gud i sitt liv. Sök för din egen skull det finns ett liv efter detta, det finns en värld vi inte ser. Du kommer inte att ångra dig, jag lovar, det är det finaste som har hänt mig.
submitted by attfinnasanningen to u/attfinnasanningen [link] [comments]


2020.08.11 10:29 attfinnasanningen Dopen och vad det betyder

Dopen och vad det betyder
Dopet, som svensk så brukar man döpas när man får sitt namn i kyrkan som liten bara några månader gammal. Men gör man dopet som ett spädbarn så har inte ett dop någon betydelse för, utan är egentligen bara en ritual man gör inom kyrkan. Något man fortsätter att göra som en tradition utan egentligen tänka på dess verkliga innebörd, eller varför man gör dopet i över huvud taget.
För dopet måste göras i tro och medvetet för att verkligen göra påverkan i våra liv. För dopet är inte bara en ritual något man gör som kristen utan är det absolut viktigaste man kan göra inte bara som kristen.
Födseln
Orsaken till att man som kristen gör ett dop är att vi kommer in i denna värld med en ond sida och en god sida. Dopet har som uppgift att tillsammans med tron och bön om ursäkt för våra synder, få oss att återförena oss med gud genom den helige anden, eller räddningen från helvetet eftersom den onda delen kommer att dra ned oss till helvetet. Så är det i denna dualistiska värld där gott och ond finns.

https://preview.redd.it/4yyl0xag3cg51.png?width=573&format=png&auto=webp&s=c002abe752015060e305f41b2782a91cd810bb53
Det röda symboliserar själen den goda från gud.
Det blå symboliserar kroppen den onda sidan från satan köttet eller det fysiska.
Så här föds vi in i denna värld, en del ond och en sida god, vi lever i ett dualistiskt liv och värld dömd till helvetet om vi inte kommer till gud och återförenas.

https://preview.redd.it/ks1iyrnh3cg51.png?width=422&format=png&auto=webp&s=e3df36e7c78f91aec48edbfc16fd56c0b10f6b95
Uppenbarelseboken 5:12 Och de sade med hög röst: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen."
Romarbrevet 5:6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.
Romarbrevet 5:8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Uppenbarelseboken 21:8 Men de fega, de icke troende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden."
Är man i detta stadium och lever utan gud och den heliga anden så kommer man att hamna i helvetet. För man har inte återförenats med gud. Man har inte gud i sitt liv utan lever fortfarande i upproret mot gud. Man kommer att dö det andra döden som själen får lida eller ens jag.
Dopet
Anledning till att vi gör dopet är att vi återigen ska återförenas med gud efter våra synders förlåtelse. Meningen är att man ska få den helige anden och därmed få nyckeln till himlen.
Till himlen i förlåtelsens namn

https://preview.redd.it/syf7127j3cg51.png?width=595&format=png&auto=webp&s=b8a5d5ad4372405d55d6ee2aa75d65729c122efb
Efter dopet så är vi inte den fysiska eller köttets värld utan lever efter gud eller andens. Utan vi är med den, en ny människa eller pånyttfödd in i gud. Det är därför man gör dopet som ska göras i tro. Det handlar om att efter att Adam och Eva bröt kontakten med gud och därmed förvisade oss ut ur eden. Så återskapas kontakten efter Jesus korsfästelse och för alla som de som har bet om förlåtelse och döpt sig som får den helige anden.
Uppenbarelseboken 21:6 Han sade också till mig: "Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten.
Uppenbarelseboken 21:7 Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.
Romarbrevet 4:7 Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.
Romarbrevet 4:8 Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.
Den heliga anden är den vi får efter att vi bet om förlåtelse samt dopet.
Romarbrevet 5:5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.
Romarbrevet 5:10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.
Romarbrevet 5:11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
Romarbrevet 5:12 Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.
Romarbrevet 5:13 Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns.
Romarbrevet 5:14 Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat genom en överträdelse sådan som Adams, han som är en förebild till den som skulle komma.
Romarbrevet 5:15 Dock är det inte med nåden som med syndafallet. Ty om de många har dött genom ett endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd.
Romarbrevet 5:16 Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande.
De som har fått förlåtelse finns uppskrivna i livets bok, för de har gjort det som behövs som att be om förlåtelse och döpt i tron.
Uppenbarelseboken 20:15 Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eld sjön.
Utan att gjort detta så kommer vi aldrig att komma ur denna värld och kunna komma tillbaka där vi faktiskt hör hemma i himlen och inte denna sorgs värld med alla dess problem.
Kom till Jesus så att ni aldrig får höra detta den dagen ni står inför gud.
Matteus-evangeliet 7:23 Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!
En värld som styrs av satan som hatar oss över allt eftersom satan föll för att han hade barn med kvinnor och därmed gjorde en stor synd och kastades till jorden. Satan hatar oss därför att han anklagar oss för att han föll till helvetet och inte av sina egna brott och gärning.
submitted by attfinnasanningen to u/attfinnasanningen [link] [comments]


2020.07.03 03:01 vapidchap Insomniacs and expats: Could I persuade one of you to take a quick look at my one-page script?

Hi folks,
I'm aware it's the middle of the night in Sweden, but on the off chance that someone's awake and feels like doing a Swedish n00b a solid, I've written a 700-word script for a presentation I'll be giving as part of my collegiate Swedish course. Anyone who reads it through and gives me some feedback will be given Reddit Gold!
Click the spoiler below to see my sad efforts. Thanks in advance!
All the best,
v

Hela världen vet om Sveriges nobelpris. Sedan ett hundratal har de varit några av de viktigasta indikatorerna för mänskliga framsteg. Men sällan finns det framgång utan lite kontrovers. Så är det framförallt med Nobels ökända fredspris, men litteraturpriset har gett upphov till gott om debatter också.
Fredspriset måste man inte nödvändigtvis kalla svenskt, därför att det tilldelas, på begäran av Alfred Nobel, av Norska Nobelkommitten. Men litteraturpriset får man, tycker jag, beskriva som »faktiskt« och »väldigt« svenskt, eftersom Svenska Akademien – Sveriges högsta association för litteratur och språk – är enbart ansvarig för tilldela det. Trots – eller på grund av – deras prominens som Sveriges litteratursamvete har deras beslut visst inte varit okontroversiella. I litteraturprisets historia hände det till och med att akademien delade priset till sina egna medlemmar. Precis detta hände året 1974, när Harry Martinson, om vem jag vill berätta lite för er i dag, och sin kollega i Akademien, Eyvind Johnsson, blev de första människorna att få den här tvivelaktiga äran.
Martinson var egentligen inte en uppenbar kandidat för ett yrke som litteraturhjälte. Han föddes fattig i södra Sverige och förlorade båda sina föräldrar när han var litet barn. Hans pappa dog bara, men hans mamma valde – mycket mer hemskt! – att lämna honom tillbaka när hon flyttade till Amerika för att börja ett nytt liv i Portland. Därefter växte han upp i barnhem och på gatorna också, och när han blev sexton år gammal så valde han att gå till sjöss.
Trots olika äventyr på sjöss visade sig livet som sjöman att inte vara riktigt för honom. Han kom i land i Sverige, men hittade inget jobb och gick därefter på luffen. Han reste utan arbete landet runt, samlade erfarenheter för sin utvecklande författarskap, och, slutligen, gifte sig 1929 med en kommunist poet som hette Moa Johansson. Hon hjälpte honom en stor del med hans författarskap, men paret argumenterade ständigt och Harry valde ibland att gå på luffen igen istället för att bo under samma tak som sin fru. Paret skilde sig året 1939.
Mellan 1927 och 1948 skrev han många dikter och flera böcker också, som hämtades i allmänhet från hans erfarenheter som någon på botten av svenskt samhälle. Av grund på dessa prestationer blev han 1949 den första s.k. »proletärförfattaren« som invaldes i Svenska Akademien. Nu måste jag erkänna något fritt: Jag har inte ens läst en av dessa verk än. Livet är möjligtvis för kort. Men vad intresserar mig av Martinsons oeuvre är något väldigt annat.
Året 1953, det vill säga i början av Kalla Kriget, inspirerades Martinson att skriva ett science-fiction-epos om nukleär apokalyps på Jorden och mänsklighetens flykt till andra planeter. (Jag tycker att det skulle vara ovänligt att jämföra det med hur hans mamma behandlade honom en gång…) Men detta verk publicerades 1956 som »Aniara«, och jag har alltid tänkt att det är väldigt intressant!
Tidigare har jag bara läst Aniara i engelsk översättning. Dikten handlar om ett rymdskepp, kallas Aniara, som ska resa från Jorden till Mars med en frakt av flyktingar. Men rymdskeppet kolliderar med en asteroid, Aniaras kursen förändras oersättligt, och passagerarna har inget annat val än att lev och dö i djupa rymden. För att underhålla sig själva beror passagerarna på en artificiell intelligens, den s.k. »Mima«, som distrahera dem med bilder från Jorden och andra platser i galaxen där det finns andra människor. Om ni tänkte att det finns lite social kommentar i dikten, så skulle ni ha rätt, tycker jag!
Martinsons språk i dikten är väldigt originellt och komplext också. Han använder många uttryck som är egentligen inte riktiga ord, men intensifiera den konstiga sci-fi-effekten. Allt som allt tycker jag att dikten och effekten ljudar verkligen bra. Det finns en opera kallas Aniara också, av Karl-Berger Blomdahl, som är, tyvärr!, väldigt atonal och svårt att lyssna på. Förutom flera snabba sektioner med jazz-influens kan jag inte rekommendera Blomdahls verk.
Martinson hade redan blivit en av Sveriges mest kända författare när han fick litteraturpriset året 1974. Men allmänheten, både i Sverige och utomlands, tyckte att det verkade som nepotism att dela priset till en av Akademiens ledamöter. Man gjorde lite narr av honom, och hånet skadade hans självkänsla. Han blev deprimerad och tyckte att sitt anseende kunde inte återställas. Flera år senare, i 1978, tog han slutligen livet av sig. Även i döden var han dramatisk: Istället för att göra något normalt så valde han att begå seppuku.
submitted by vapidchap to Svenska [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2017.08.12 14:59 konaya Hjälp mig att sammanställa en svensk litterär kanon!

There is a summary for Non-Swedish visitors at the end of this post.
Jag är lite irriterad över att vi inte har en etablerad litterär kanon i Sverige. Inspirerad av denna artikel på Runeberg tog jag BIF:s Århundradets svenska böcker och SVT:s Århundradets mest betydelsefulla böcker och slog ihop dem. Båda listorna är hundra böcker långa. Genom att lägga ihop rankningen för respektive bok får fick jag en 146 böcker lång lista där ordningen bestäms bestämdes av båda listor. Där en bok inte finns fanns med i en lista ges gavs rankningen 101.
Det finns/fanns så klart ett par problem med denna lista:

Listan

Facklitteratur

Titel Författare År
Systema naturae Carl von Linné 1735
Ett barn blir till Lennart Nilsson 1965
Ofredsår Peter Englund 1993

Poesi

Titel Författare År
Aniara Harry Martinsson 1956
Fänrik Ståls sägner Johan Ludvig Runeberg 1848-60
Snölegend Werner Aspenström 1949
Samlade dikter Gunnar Ekelöf 1932-89
Får jag lämna några blommor Nils Ferlin ?
Dikter Hjalmar Gullberg 1985
Dikter Tomas Tranströmer 1954-2004
Dikter Karin Boye 1950
Nya dikter Verner von Heidenstam 1915
Århundradets kärlekssaga Märta Tikkanen 1978

Reportageböcker

Titel Författare År
Tysk höst Stig Dagerman 1947
Rapport från kinesisk by Jan Myrdal 1963
Lort-Sverige Ludvig Nordström 1938

Romaner

Barn och ungdom

Titel Författare År
Pippi Långstrump Astrid Lindgren 1945
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige Selma Lagerlöf 1906-7
Bröderna Lejonhjärta Astrid Lindgren 1973
Emil i Lönneberga Astrid Lindgren 1963
Berts dagböcker Jacobsson, Olsson 1987-99
Mio min Mio Astrid Lindgren 1954
Ronja Rövardotter Astrid Lindgren 1981
Alla vi barn i Bullerbyn Astrid Lindgren 1947
Alfons Åberg-böckerna Gunilla Bergström 1972-2012
Madicken Astrid Lindgren 1960
Karlsson på taket-böckerna Astrid Lindgren 1955-68
Kulla Gulla-böckerna Martha Sandwall-Bergs. 1945-51
Vi på Saltkråkan Astrid Lindgren 1964
Pettson och Findus-böckerna Sven Nordqvist 1984-2015
Barnens ö P. C. Jersild 1976

Biografier och skrönor

Titel Författare År
Nässlorna blomma Harry Martinsson 1935
Ondskan Jan Guillou 1981
Populärmusik från Vittula Mikael Niemi 2000

Dagboksromaner

Titel Författare År
Doktor Glas Hjalmar Söderberg 1905
Dvärgen Pär Lagerkvist 1944

Deckare

Titel Författare År
Händelser vid vatten Kerstin Ekman 1993

Historiska romaner

Titel Författare År
Utvandrarserien Vilhelm Moberg 1949-59
Stad-sviten Per Anders Fogelström 1960-68
Strändernas svall Eyvind Johnson 1946
Den som vandrar om natten Marianne Fredriksson 1988
Molnfri bombnatt Vibeke Olsson 1995
Hans nådes tid Eyvind Johnson 1960

Idéromaner och debattböcker

Titel Författare År
Hertha Fredrika Bremer 1856
Väckarklocka Elin Wägner 1941

Kriminalare

Titel Författare År
Grisfesten Leif GW Persson 1978
Martin Beck-böckerna Sjöwall/Wahlöö 1965-75

Osorterade romaner

Titel Författare År
Röde Orm Frans G Bengtsson 1941-45
Jerusalem Selma Lagerlöf 1901-2
Juloratoriet Göran Tunström 1983
Den allvarsamma leken Hjalmar Söderberg 1912
Kejsaren av Portugallien Selma Lagerlöf 1914
Mor gifter sig Moa Martinson 1936
Din stund på jorden Vilhelm Moberg 1963
Jack Ulf Lundell 1976
Vägen till Klockrike Harry Martinsson 1948

Osorterat

Titel Författare År
Simon och ekarna Marianne Fredriksson 1985
Barabbas Pär Lagerkvist 1950
Rid i natt Vilhelm Moberg 1941
Kvartetten som sprängdes Birger Sjöberg 1924
Vem älskar Yngve Frej? Stig Claesson 1968
Lars Hård Jan Fridegård 1935-6
Trägudars land Jan Fridegård 1940-9
Gäst hos verkligheten Pär Lagerkvist 1925
Kallocain Karin Boye 1940
Hummelhonung Torgny Lindgren 1995
Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren 1982
Rövarna i Skuleskogen Kerstin Ekman 1988
En komikers uppväxt Jonas Gardell 1992
Romanen om Olof Eyvind Johnson 1934-37
Efter tusen år av tystnad Birgitta Onsell 1994
Comédia infantil Henning Mankell 1995
Bara en mor Ivar Lo-Johansson 1939
Boken om San Michele Axel Munthe 1929
Agnes Cecilia — en sällsam historia Maria Gripe 1981
Jag saknar dig, jag saknar dig! Peter Pohl 1992
Anna, Hanna och Johanna Marianne Fredriksson 1994
Sörgården Anna-Maria Roos 1912
Löwensköldska ringen Selma Lagerlöf 1925
Stengrunden Bo Giertz 1941
Utvald att leva Jerzy Einhorn 1996
Vinterviken Mats Wahl 1993
Jernbane-eposet Sara Lidman 1977-85
Tordyveln flyger i skymningen Maria Gripe 1978
Villospår Henning Mankell 1995
Markurells i Wadköping Hjalmar Bergman 1919
Raskens Vilhelm Moberg 1927
Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult Astrid Lindgren 1975
Herr Arnes penningar Selma Lagerlöf 1904
Den femte kvinnan Henning Mankell 1996
Natt i marknadstältet Lars Ahlin 1957
Mördare utan ansikte Henning Mankell 1991
Din livsfrukt Lars Ahlin 1987
Hunden Kerstin Ekman 1986
Krilontrilogin Eyvind Johnson 1941-3
Samuels bok Sven Delblanc 1981
Steget efter Henning Mankell 1997
Ett drömspel August Strindberg 1902
Den vita lejoninnan Henning Mankell 1993
Lovängsserien Sven Edvin Salje 1942-73
Bombi Bitt och jag Fritiof Nilsson Piraten 1932
Lifsens rot Sara Lidman 1996
Gentlemen Klas Östergren 1980
Soldat med brutet gevär Vilhelm Moberg 1944
Aprilhäxan Majgull Axelsson 1997
Det levande landskapet i Sverige Sten Selander 1955
Den tionde Sånggudinnan Carina Burman 1996
Janne, min vän Peter Pohl 1985
Livets ax Sven Delblanc 1991
Spillran av ett moln Rolf Edberg 1966
Bock i örtagård Fritiof Nilsson Piraten 1933
Bränt barn Stig Dagerman 1948
Enligt Maria Magdalena Marianne Fredriksson 1997
Pubertet Ivar Lo-Johansson 1978
Stjärnor utan svindel Louise Boije af Gennäs 1996
Blindgång Marianne Fredriksson 1992
Hjortronlandet Sara Lidman 1955
Miranda och pärlhalsbandet Kerstin Sundh 1987
Godnatt, jord Ivar Lo-Johansson 1933
Vävarnas barn Per Anders Fogelström 1981
Pappan och havet Tove Jansson 1965
Paradisets barn Marianne Fredriksson 1985
Tjuven Göran Tunström 1986
Dykungens dotter Birgitta Trotzig 1985
Häxringarna Kerstin Ekman 1974
Bokhandlaren som slutade bada Fritiof Nilsson Piraten 1937
Vindspejare Agneta Pleijel 1987
Ultra Marin Evert Taube 1936
Mitt liv Herbert Tingsten 1961-4
Evas bok Marianne Fredriksson 1980
Kvinnor och äppelträd Moa Martinson 1933
Skuggan över stenbänken Maria Gripe 1982
Fru Björks öden och äventyr Jonas Gardell 1990
Katanga Jonas Waern 1980
Merabs skönhet Torgny Lindgren 1983
Frestelsernas berg Jonas Gardell 1995
Svarta Ballader Dan Andersson 1917
Musikanternas uttåg P O Enquist 1978
Rapport från en skurhink Maja Ekelöf 1970
Statarna Ivar Lo-Johansson 1936-37
Brev från nollpunkten Peter Englund 1996
Solange Willy Kyrklund 1951
Rymdväktaren Peter Nilson 1995
Mulens marker Gunnar Arnborg 1987
Clownen Jac Hjalmar Bergman 1930
Snörmakare Lekholm får en idé Gustaf Hellström 1927
Det osynliga barnet Tove Jansson 1962
De långa åren Eino Hanski 1972
Mormor gråter och andra texter Jonas Gardell 1993
Syndafloden Marianne Fredriksson 1990
Efter floden P. C. Jersild 1982
Det går an C. J. L. Almqvist 1839
Hemsöborna August Strindberg 1887
Röda Rummet August Strindberg 1879
Vad skall med? Vad skall bort? Hur skall kriterierna för valet se ut? Ta en favorit bland böckerna ovan (eller en annan bok) och håll ett brandtal om dess kanonska kvaliteter. Är du inte personligen intresserad kanske du känner någon som är det – tipsa denne om projektet! Hjälp mig, kort sagt.

Ändringslogg

English summary:

Sweden doesn't have an established literary canon. I have begun compiling such a list, imperfect as it is, and I am asking for help pruning and cultivating it into something usable. You are of course free to join in, as long as you understand what a canon actually is so we don't get fifty million Americans suggesting the girl with the fucking dragon tattoo.
submitted by konaya to sweden [link] [comments]


2017.03.12 00:28 deltagare Varför är det inte fler fylleposts här på sweddit? Är jag ensam i min halvalkoholiserade ensamhet? Medicinsk cannabis i all ära; what about medicinsk öl?

Hej och skål, vänner och potentiella fiender (?!)
Så långt har jag tänkt, men efter titeln är jag inte säker på vad jag ska skriva.
Är det fler än jag som upplever alkoholen som ett välgörande balsam för själen? Jästens modersmjölk till människan? Flytande musik? Känslomässig närhet i en dryck?
Jag tror att det var år 2013 som jag drack alkohol för första gången, så pass att jag blev hyfsat full. Jag var då 23 år gammal, om min matematik stämmer överens med minnet. Redan vid första upplevelsen uppstod en situation som, "Detta känns för jävla bra - detta är frihet, lugn, ro, meningen med livet. Tro fan att folk blir alkoholister."
Utan att utse mig själv till klärvojant (?) så: ett par år senare och jo ta mig fan, visst har jag överkonsumerat alkohol! Men jag är ju inte ensam om det, alkoholen flödar i samhället, och vi är många som dricker mer än vi kanske egentligen 'vill' - men varför?
När vi talar om missbruk, som ju detta faktiskt är, varför riktar vi allt som oftast strålkastarljuset mot den enskilde individen? Är inte problematiken en produkt av samverkan mellan miljö och individ? D.v.s. uppväxt, familjeförhållanden, vänner, ekonomi, språk, ja ta mig fan allt?
Visst lider jag, men det gör väl vi alla - men istället för att fråga mig själv "Vad kan jag göra för att lösa min situation?", kan jag inte fråga mig själv "Vad kan jag göra för andra?" Bidrar jag kanske, på något sätt, till den totala situationen? För att hjälpa blomman vattnar man ju jorden, eller hur?
Nu läser ni säkert det här och undrar vad i helvete jag svamlar om, eller så tycker ni att jag borde söka 'hjälp' (det har jag redan gjort). Äh, vad vet jag.
Har ni kommit hit, glöm ovanstående, och låt mig istället bjuda på film: Asterix 12 stordåd (PÅ SVENSKA!)
NJUT! :):):):)
submitted by deltagare to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 4 / 9 Hur gammal är jorden? Jag vet hur gammal du är! (2017) ✔ EN DAG I LILLA LIVET Big Bang - hur jorden och livet skapades - YouTube Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 8 / 9 4 tecken på att du är en GAMMAL SJÄL (Sara Boughalmi) Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 9 / 9 Jorden är inte platt LIVET SOM STUDENT UNDER CORONA

TEOFILUS' BIBELFRÅGOR - HUR GAMMAL ÄR JORDEN?

  1. Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 4 / 9
  2. Hur gammal är jorden?
  3. Jag vet hur gammal du är! (2017) ✔
  4. EN DAG I LILLA LIVET
  5. Big Bang - hur jorden och livet skapades - YouTube
  6. Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 8 / 9
  7. 4 tecken på att du är en GAMMAL SJÄL (Sara Boughalmi)
  8. Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 9 / 9
  9. Jorden är inte platt
  10. LIVET SOM STUDENT UNDER CORONA

This video is unavailable. Watch Queue Queue. Watch Queue Queue Hela filmen visas via din AV- och mediacentral eller se mer information via www.medix.nu Big Bang - hur jorden och livet skapades . . . För 15 miljarder år s... Jag som driver den här bloggsajten heter Christer Åberg och är 55 år gammal. Jag blev frälst då jag tog emot Jesus som min Herre för 35 år sedan. Bloggsajten Apg29 har funnits på nätet ... Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 8 / 9 NLSWE. ... Lindbergs Min stund på jorden - Duration: 3:29. Siwert Jakobsson 11,072 views. 3:29. Kort info om mig: Vad heter du? Jag heter Felicia Söder Hur gammal är du? Jag är född 1996 alltså 20 år. När fyller du år? Jag fyller år 21 augusti Vad jobbar du med? Jag jobbar som ... HEJ & välkomna till en ny video hos mig! I denna vlogg får ni följa med mig under 2 dagar mitt i veckan och får se hur ett liv som en student kan se ut om man försöker sitt bästa :P Vanliga ... Close. This video is unavailable. Med några enkla räkneexempel kan jag ta reda på hur gammal du är och vilken siffra du tänker på! Hur gammal är jorden ? Jordens ålder - Svenska - Doktor Kent Hovind - Del 9 / 9 NLSWE. ... Big Bang - hur jorden och livet skapades - Duration: 1:36. medixAB 30,985 views. Hej alla magiska själar! I dagens video så pratar jag om hur man tar reda på att man är en gammal själ. Jag berättar även om mitt gamla liv här på jorden och hur jag blev vägledd till ...